I oktober presenterade Svenskt Näringsliv nya lokala siffror över självförsörjningsgraden i Blekinge. Av alla fem blekingska kommuner ligger tre lägre än riksgenomsnittet. Ronneby ligger allra sämst till, drygt 5 procentenheter under riksgenomsnittet 75,1 procent.

Annan statistik pekar i liknande dyster riktning. Andelen som kan tänka sig starta företag är lägre än i riket i stort, arbetslösheten är klart högre och industrin har svårt att hitta rätt kompetens.

Det finns såklart flera skäl till att Blekinge inte presterar bättre, men ett är utan tvekan hur det lokala näringslivet ser ut och bristen på lokalt ägande. Ryggraden i Blekinges ekonomi är ett fåtal starka industriföretag, från Volvos Olofström i väster till Saab Kockums Karlskrona i öster. Kunskapen och traditionen i dessa företag är stark och deras betydelse för Sverige som nation och för lokala jobb kan inte nog betonas. Det är i dessa som förädlingsvärde skapas och som det svenska välståndet byggs, bit för bit.

Ett problem är dock att förädlingsvärdet i liten grad tillfaller blekingarna själva. Ägarna bor i hög utsträckning inte i länet utan är baserade någon annanstans. Effekten blir att blekingar som i generationer byggt svenska exportframgångar, i ganska liten grad själva får ta del av vinsterna och den återväxt som den producerar.

Den kapitalintensiva industrin kommer fortsatt att vara Blekinges ryggrad. Men för att välståndet ska öka över tid behövs mer av lokalt ägande och företagande i ekonomin.

Studerar man Blekinges moderna ekonomiska historia märker man att detta i hög grad är resultatet av en politiskt styrd industripolitik. När Blekinge har gått dåligt har socialdemokratiska kommunalråd gått med mössan i hand till regeringen och bett om jobb. Inte sällan har svaret varit någon ny statligt sanktionerad industrisatsning, flankerat av externa ägare. Den statligt uppbackade IT-bubblan i Karlskrona i början av 2000-talet, eller planen på en monteringsfabrik för Saabs bensinmotorer på 80-talet, är två exempel.

Men precis som i många andra fall där staten ska leka företagare har dessa experiment i längden inte blivit några tillväxtskapare. Här är skillnaden mot de småländska regionerna norröver påtaglig, där många starka verkstadsföretag ofta backas upp av ett lokalt förankrat ägande.

Det Blekinge faktiskt behöver i dag, om självförsörjningsgraden ska öka och välstånd skapas till gemensam välfärd är inte mer av samma industripolitik, utan mer mer av lokala företagare och entreprenörer, som ser till att vinsterna stannar kvar i länet. Yrkeskunniga i den blekingska industrin har en enorm potential att också bli egenföretagare.

Naturligtvis är detta inget man löser i en handvändning, men redan syns tecken på att denna förändring är på väg underifrån. I juli i år meddelade Nyföretagarcentrum att nyföretagandet i Blekinge har ökat mest i hela landet, en 20 procents ökning sedan 2020. Samma nyfunna medvetenhet om företagandets betydelse syns i skolan. Förra året var ökningen av antalet gymnasielever som driver UF-företag i Blekinge störst i hela landet. Betydelsen av ett elever tidigt lär sig förstå entreprenörskapets hantverk ska verkligen inte underskattas.

Varför har det då dröjt så länge för denna insikt att slå rot i Blekinge? Den socialdemokratiska synen på tillväxt och företagande som dominerat Blekinges politik, och som inte sällan betraktat företagande med misstro, spelar sannolikt en roll. Ett talande exempel såg vi häromåret när socialdemokratiska Sydöstrans ledarsida i debatten om lokal tillväxt kallade egenföretagare nedlåtande för ”småskuttare” och beklagade sig över att de mest borde ”skaffa sig ett riktigt jobb”.

Att blekingarna själva nu ser att denna inställning inte lett någonstans är ett gott tecken. Nu behövs också fler politiska styren i kommunerna som inser det.

>> Läs mer här