Drömmen blev sann – utan miljoner på banken
Att driva en hästgård är något som ofta förknippas med ekonomiskt privilegierade människor.
Men det går att förverkliga sin dröm utan miljoner på banken – det vet Suvi Räsänen som, liksom de flesta tjejer, inte hade råd med egen häst under uppväxten. Idag äger hon flera stycken och jobbar med sitt stora intresse.
Bland mjuka kullar i ett öppet jordbrukslandskap ett par mil från Stockholms innerstad ligger Wreta gård. Här finns ett stort ridhus och ett modernt, luftigt stall. I de gröna hagarna betar blanka dressyrhästar som arbetar i ridskoleverksamheten och på en liten kulle ovanför ligger ett stort, krämfärgat hus från 1700-talet, där Suvi Räsänen bor med sin man Torbjörn.
– Jag tänker varje dag på hur privilegierad jag är som får bo och jobba här, säger Suvi medan hon fixar kaffe i den lädertvålsdoftande sadelkammaren.
Hon växte upp fjärran från denna lantliga idyll, i ett radhus i Stockholmsförorten i Skogås. Sin fritid tillbringade hon på en 4H-gård, där hon skötte djuren och red på gårdens ponnyer, ofta i utbyte mot arbetsinsatser.
– Jag gick inte på ridskola som de flesta andra, och det var ingen vanlig ridutbildning, utan väldigt fritt. Men jag lärde mig mycket om hur man hanterar hästar och sköter ett stall, berättar hon.
Redan som 15-åring visste hon att hon skulle jobba med hästar, och i gymnasiet valde hon naturbruksgymnasium med ridinriktning.
– Jag hade ingen egen häst och hade aldrig haft råd med det, så skolan var ett bra alternativ. Det var ett sätt att få rida utan att betala för det, på lånade hästar och på skoltid. Jag har inte fått något gratis, men jag har varit duktig på att göra det bästa av det jag har, säger Suvi.
Mötte en ny värld i tyskt tävlingsstall
Efter naturbruksgymnasiet följde jobb på ett tävlingsstall i Tyskland, hos en framgångsrik dressyrtränare. I den tuffa ridsportsbranschen lyser kollektivavtalen med sin frånvaro. Tillvaron präglas av hårt arbete och det är fysiskt krävande. För Suvi blev det också ett möte med en annan värld.
– Jag kom ”från skogen” i mina gamla ridskor till ett tävlingsstall i Tyskland och hade ingen aning om hur det gick till. Jaha, ska man ha ridstövlar? Det hade jag inte. Men jag fick lära mig jättemycket och rida fina hästar.
Hemma i Sverige igen gick Suvi hippologprogrammet, en universitetsutbildning inom häst- och ridlära.
Yrkeslivet tog fart med jobb på ridskola och några år senare hos elitryttare på ett svenskt tävlingsstall. Men under tiden som ridlärare på en traditionell ridskola hade en affärsidé mognat inom henne. Att erbjuda ridlektioner på välutbildade hästar, i små grupper.
– Det kan vara opersonligt med ridskolornas stora grupper. Det passar inte alla elever och jag passar nog inte heller i så stora sammanhang. Jag ville också erbjuda ett alternativ för alla dem som inte kan eller vill ha egen häst, förklarar hon.
Suvi trodde på sin idé och började skissa på framtiden som egenföretagare.
– Jag tog hjälp av Nyföretagarcentrum och gick en egenföretagarkurs. Jag har även läst lite företagsekonomi på hippologutbildningen så jag hade en viss koll.
Hon skrev en affärsplan och gjorde en budget. Sedan tog hon kontakt med en bank och bokade in ett möte, full av tillförsikt.
– Jag hade nog lite tur som träffade rätt person på banken som trodde på min idé. Det var en kvinna, och det skulle inte förvåna mig om det hade en viss betydelse. Jag fick pengarna på en gång. För banken var det förstås en struntsumma, men för mig var det mycket. Jag lånade 250 000 kronor, som skulle räcka till ungefär fyra hästar och deras utrustning, plus stallhyra och andra omkostnader. Jag fick också en slant i månaden i starta eget-bidrag i ett halvår, vilket räckte till min egen mat så jag kunde överleva.
Ett första lån på 250 000 gjorde drömmen möjlig
Suvi köpte sina första hästar och inhyste in sin verksamhet på en anläggning. Snart insåg hon att det skulle bli billigare att köpa en egen gård än att betala dyra hyror på andras anläggningar. Tillsammans med sin partner Torbjörn, som hon nyligen träffat, började hon undersöka möjligheten. Om de båda sålde sina små lägenheter, som de hade i var sin Stockholmsförort, och tog ett lån skulle det kunna fungera.
Så dök Wreta gård i Vallentuna upp, med tillräckligt mycket mark för alla hästar. Läget och priset var bra. Och dessutom var det vackert.
– Vi tog ytterligare ett lån för att kunna bygga stall och ridhus. Vi fick dock nej av den första banken, den som beviljade mig lån för att starta företaget. Då vände vi oss till en annan bank med en ny affärsplan och till slut blev lånet beviljat.
Suvi och Torbjörn flyttade in i det stora huset på gården, ett renoveringsobjekt där mycket behövde fixas. Men viktigast var att bygget av ridhus och stall snabbt skulle bli klart så Suvi kunde flytta sin verksamhet till gården. Under tiden jobbade hon extra som städerska för att ha råd med den höga stallhyran för verksamheten.
– Varje meter kostar, och det har vi behövt förhålla oss till. För att komma ner i pris gjorde vi också mycket själva. Utsidan och tak till stall och ridhus byggdes av ett företag men allt inuti är gjort av oss själva och våra föräldrar.