Sedan 2007 har Annelie kämpat med återkommande hjärntumörer och cellgiftsbehandlingar. Hjärnan har tagit stryk och hon orkar inte lika mycket som tidigare. Nu har hon bytt spår – och öppnat kafé hemma på gården – Café Lilla Lekeryd.

Hennes sjukdagar var lätt räknade, de dagar hon varit hemma för vård av sjuka barn likaså. Annelie Johansson hade alltid varit kärnfrisk och älskat att jobba.

Men den 12 februari 2007 sattes allt på ända. Hon drabbades av vad man trodde var ett epileptisk anfall eller ett hjärtstopp, men det visade sig vara en hjärntumör och livet tog en helt ny vändning.

Men hon är inte den som ger sig. Efter att ha kämpat med återkommande hjärntumörer i 14 år har hon bestämt sig för en omstart som heter duga. Tillsammans med yngsta dottern Mollie, 22, har hon öppnat ett kafé hemma i småländska Lekeryd och där kan hon arbetsträna i lugn och ro.

– Jag orkar inte gå tillbaka till mitt tidigare jobb inom hemtjänsten, säger hon. Men på kaféet går det bra – Mollie sköter serveringen och jag bakar och diskar och kan ta det i min egen takt. Och det fungerar utmärkt!

Annelie har energi som få och det är svårt att tro att hennes hjärna åkt på flera smällar, och att hon i slutet av 2020 och i början av 2021 genomgick en cellgiftsbehandling. Men hon är gjord av segt virke och är inte den som ger sig, trots att tumören gett henne en funktionsnedsättning.

Det finns väl dagar då jag önskade att jag i stället hade armen i gips, så att människor kunde se att något inträffat, säger hon med ett skevt litet leende.

– Min skada syns inte, men den finns där…

Trodde det var epilepsi

Annelie, 54, och jämnårige maken Ronny har hängt ihop i många år, och tillsammans har de barnen Martina, 32, Fanny, 30, Kevin, 28 och Mollie, 22. Om vi reser bakåt i tiden och landar 2007 levde de ett tryggt familjeliv i Tenhult, där Annelie jobbade inom barnomsorgen och tog hand om sina älskade hästar på fritiden. Ronny mekade gärna med stora bilar och de hade en bra livsrytm.

– Ronny kom rusande och insåg att vi måste larma ambulans, minns hon. Men han var chockad och panikslagen och kom inte ihåg SOS-numret 112. Till slut lossnade det för honom och han kunde ringa.

Skickade två ambulanser

På SOS Alarm trodde man att det handlade om ett hjärtstopp och skickade därför två ambulanser som med tjutande sirener och påslagna blåljus snabbt var på plats hemma hos familjen. Samtidigt anlände Annelies mamma – Ronny hade ringt henne och hon hade kastat sig in i bilen.

Annelie var vid medvetande, men var fullt och fast övertygad om att det rörde sig om ett epileptiskt anfall. Och till sin fasa upptäckte hon att hon hade kissat på sig. Hon ville byta om innan hon lades på båren…

Den hänsynen fanns det dock inte tid för. Nu var det bråttom och hon fördes till Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, där hon undersöktes och röntgades.

– Då upptäckte läkarna en tumör som tryckte på hjärnan, berättar hon. Det stod klart att jag måste opereras och att operationen skulle ske i Linköping.

Hon fick vänta några månader, och oro och rastlöshet blev hennes följeslagare. Hon skulle egentligen vara sjukskriven, men valde ändå att jobba då hon inte orkade gå hemma och vänta. Men vid påsktid samma år var det äntligen hennes tur, och hon lades på operationsbordet med en elva-tolv timmar lång operation framför sig.

Godartad tumör

Tumören var godartad och ett litet hopp tändes inom henne. Hon fick stanna i Linköping några dagar innan hon fördes i ambulans till Jönköping för fortsatt vård. Och glädjen stod högt i tak när hon efter ett par veckor fick komma hem.

– Jag trodde jag var frisk, ler hon. Men jag var väldigt trött och mycket glömsk…

>> Läs mer här